En tidsresa i lärmiljöernas utveckling

De förs­ta da­to­rer­na kom till sko­lor­na kring mit­ten av 1980-ta­let, för när­ma­re tret­tio år se­dan. Ock­så de na­tio­nel­la ut­veck­lings­pro­jek­tens his­to­ria bör­jar där. Det är re­dan 25 år se­dan det förs­ta pro­jek­tet, Da­torn i un­der­vis­ning­en (DIU). Syf­tet med pro­jek­tet, lik­som ock­så med se­na­re pro­jekt, var att ta in da­tor­ba­se­rad un­der­vis­ning i var­je sko­la och lä­ro­an­stalt. På den ti­den kän­de man än­nu inte till ter­men e-lä­ran­de el­ler mot­sva­ran­de ter­mer, utan man ta­la­de om da­tor­ba­se­rad un­der­vis­ning. Ge­nom DIU-pro­jek­tet tog an­skaff­ning av ut­rust­ning fart i sko­lor­na. In­ve­ste­ring­ar­na i slu­tet av 80-ta­let, om­vand­la­de i da­gens peng­ar, var stör­re än nå­gon­sin ef­ter­som de då­va­ran­de da­to­rer­na kos­ta­de fler­dub­belt mer än vad de gör idag. Un­der­vis­ning­en i da­ta­tek­nik blev ob­li­ga­to­risk i yr­kes­lä­ro­an­stal­ter­na och ett val­fritt äm­ne i hög­sta­di­er­na.

Man bör­ja­de ock­så pla­ne­ra un­der­vis­nings­pro­gram, trots att vä­gen till kom­mer­si­ell pro­duk­tion än­nu var lång. Det nor­dis­ka sam­ar­be­tet blomst­ra­de. Man ord­na­de ge­men­sam ut­bild­ning för lä­ro­me­dels­pro­du­cen­ter och un­der tio år un­der­hölls ett ge­men­samt ut­by­tes­pro­gram för un­der­vis­nings­pro­gram­men. Un­der den här ti­den över­sat­tes och lo­ka­li­se­ra­des ock­så tio­tals små­ska­li­ga un­der­vis­nings­pro­gram från and­ra län­der till fins­ka. Många av dem var myck­et avan­ce­ra­de pe­da­go­giskt sett och skul­le duga bra även idag, men tek­niskt sett var de gans­ka klum­pi­ga och svåran­vän­da. Man sat­sa­de myck­et på lä­rar­nas fort­bild­ning, men man hade ofta pro­blem med att hit­ta rätt taj­ming. Det var inte alls säll­synt att lä­rar­na gick ut­bild­ning, men sam­ti­digt fick de i värs­ta fall vän­ta upp till ett år på de förs­ta ap­pa­ra­ter­na. Ibland var det tvärt­om. De be­ställ­da ap­pa­ra­ter­na uppen­ba­ra­de sig men ut­bild­ning­en sak­na­des. En del av lä­rar­na ut­bil­da­des till lä­ra­re i da­ta­tek­nik, men de­ras kun­ska­per var myck­et ef­ter­frå­ga­de ock­så ut­an­för sko­lans väg­gar och en del av dem sök­te sig till and­ra upp­gif­ter i ar­bets­li­vet.

Un­der DIU-pro­jek­tet var man emel­ler­tid inte nöjd med hur de nya da­tor­ba­se­ra­de un­der­vis­nings­me­to­der­na ut­veck­la­des och spreds vi­da­re. Där­för upp­stod idén om ett pro­jekt med så kal­la­de ut­veck­lings­sko­lor. I pro­jek­tet fick 20 all­män­bil­dan­de och 20 yr­kes­ut­bil­dan­de lä­ro­an­stal­ter en spe­ci­al­upp­gift. I var och en av de här lä­ro­an­stal­ter­na fanns det en ut­veck­lings­an­sva­rig per­son, som hade fått par­ti­ell be­fri­el­se från sina nor­ma­la un­der­vis­nings­tim­mar. Den här lä­ra­ren hade till upp­gift att ut­veck­la nya un­der­vis­nings­me­to­der som ut­nytt­ja­de da­ta­tek­nik och spri­da dem till de öv­ri­ga lä­ro­an­stal­ter­na. I ut­veck­lings­sko­lor­na var verk­sam­he­ten liv­lig och en­ga­ge­rad.

En del tviv­la­de än­då på pro­jek­tet från förs­ta bör­jan, för alla trod­de inte på att man kun­de spri­da goda mo­del­ler på det här sät­tet. Det fanns ex­em­pel på då­li­ga re­sul­tat av lik­nan­de pro­jekt bland an­nat i Nor­ge. I själ­va ver­ket lyck­a­des man hel­ler inte bätt­re hos oss, även om and­ra lä­ro­an­stal­ter in­bjöds att be­kan­ta sig med pro­jek­ten och rap­por­ter skick­a­des till dem. En­tu­si­as­men spred sig inte rik­tigt. Re­dan då stöt­te man på sam­ma slags pro­blem i pro­jekt­verk­sam­he­ten som vi har idag, och des­sa pro­blem har fort­fa­ran­de inte fått nå­gon or­dent­lig lös­ning: hur ska man spri­da kun­skap dels ut­åt och dels bland lä­rar­na inom sko­lan och hur ska man tryg­ga kon­ti­nu­i­te­ten i verk­sam­he­ten när fi­nan­si­e­ring­en tar slut. Där­emot kun­de man re­dan då se hur vik­tigt det pe­da­go­gis­ka stö­det inom sko­lan är. Idag skul­le vi kal­la de ut­veck­lings­an­sva­ri­ga pe­da­go­gis­ka stöd­per­so­ner.

I undervisningsministeriets styrning och uppföljning

Det som följ­de var re­ces­sio­nen i bör­jan av 1990-ta­let, och den tog sig ut­tryck i mins­ka­de in­ve­ste­ring­ar och för­åld­rad ma­skin­park i sko­lor­na. Lä­rar­nas fort­bild­ning stan­na­de ock­så upp. I mit­ten av 1990-ta­let var vi mer el­ler mind­re till­ba­ka vid start­lin­jen. Den då­va­ran­de un­der­vis­nings­mi­nis­tern star­ta­de ett pro­gram som kom att på­gå i 10 år och som ibland kal­la­des Fin­land blir in­for­ma­tions­sam­häl­le och ibland Ut­bild­ning­en på kun­ska­pens hu­vud­stråk. Un­der 2000-ta­let bör­ja­de man tala om Den vir­tu­el­la sko­lan.

Ge­men­samt för de här pro­jek­ten var att de styr­des av un­der­vis­nings­mi­nis­te­ri­ets stra­te­gi­do­ku­ment. Ut­veck­lings­ar­be­tet följ­des in­ten­sivt upp. Det här be­tyd­de ock­så att man kun­de pla­ne­ra verk­sam­he­ten på lång sikt, ef­ter­som fi­nan­si­e­ring­en var ga­ran­te­rad för hela pe­ri­o­den. Till en bör­jan pri­o­ri­te­ra­de man an­skaff­ning av ut­rust­ning och upp­bygg­nad av te­le­kom­mu­ni­ka­tion. Ap­pa­rattät­he­ten väx­te duk­tigt och även låg­sta­di­er­na fick sina förs­ta ap­pa­ra­ter. Syf­tet vara att an­slu­ta alla sko­lor till in­ter­net fö­re år 2000. Här lyck­a­des man ock­så. Det är till och med möj­ligt att Fin­land var det förs­ta lan­det i värl­den där alla sko­lor och lä­ro­an­stal­ter hade en in­ter­net­för­bin­del­se av nå­got slag. När vet­ska­pen om de här pre­sta­tio­ner­na kom­bi­ne­ra­des med då­va­ran­de No­ki­as snab­ba upp­gång, upp­stod upp­fatt­ning­en ute i värl­den om Fin­land som ett in­for­ma­tions­tek­ni­kens un­der­land. Det här gäll­de ock­så sko­lor och lä­ro­an­stal­ter.

Ock­så i den­na dag kan man se ar­vet ef­ter 1990-ta­let. Man har fort­satt att in­ve­ste­ra i te­le­kom­mu­ni­ka­tion sär­skilt som en del av den na­tio­nel­la bred­bands­stra­te­gin. Te­le­kom­mu­ni­ka­tio­nen i sko­lor­na i Fin­land är fort­fa­ran­de i värld­stopp och ut­rust­ning­en fort­fa­ran­de på me­del­ni­vå. Men har vi avan­ce­rat från 1990-ta­let när det gäl­ler att ut­nytt­ja in­for­ma­tions­tek­ni­ken i pe­da­go­giskt syf­te? Det ser ut som om det inte hänt så värst myck­et åt­min­sto­ne med tan­ke på lan­det som hel­het.

Syf­tet med pro­gram­met Vir­tu­el­la sko­lan var att gö­ra var­je sko­la till en vir­tu­ell sko­la, och un­der­vis­nings­mi­nis­te­ri­ets sto­ra stra­te­gis­ka mål var att alla sko­lor ska an­vän­da in­for­ma­tions- och kom­mu­ni­ka­tions­tek­nik i sin dag­li­ga un­der­vis­ning. Stra­te­gi­do­ku­men­ten styr­de på grund av de ti­di­ga­re er­fa­ren­he­ter­na ut­veck­ling­en så att man i stäl­let för en­skil­da pro­jekt gyn­na­de om­fat­tan­de om­rå­des- el­ler äm­nes­spe­ci­fi­ka ut­veck­ling­s­nät, där fle­ra tio­tal ut­bild­nings­an­ord­na­re kun­de in­gå. Sprid­ning­en av goda mo­del­ler sked­de via nät­ver­ken. And­ra sta­di­et och vux­en­ut­bild­ning­en pri­o­ri­te­ra­des. Grund­sko­lan hade än­nu inte rik­tigt hun­nit med, när den sis­ta stra­te­gi­pe­ri­o­den av­slu­ta­des. Verk­sam­he­ten i fle­ra väl­fun­ge­ran­de nät­verk ty­na­de bort när fi­nan­si­e­ring­en upp­hör­de, men många nät­verk är fort­fa­ran­de ak­ti­va. Även om det inte upp­stod nå­gon vir­tu­ell sko­la har den web­ba­se­ra­de un­der­vis­ning­en tack vare pro­gram­met än­då ut­veck­lats. Man kan sä­ga att vi har va­rit pi­on­jä­rer i att ta i bruk web­ba­se­rad un­der­vis­ning, bå­de i yr­kes­ut­bild­ning­en och på gym­na­si­et. Det finns ock­så goda ex­em­pel i den grund­läg­gan­de ut­bild­ning­en. Det lö­nar sig att ock­så i nya ut­veck­lings­pro­jekt ut­nytt­ja de goda er­fa­ren­he­ter vi har fått av det nät­verks­ar­ta­de ut­veck­lings- och sprid­nings­ar­be­tet.

En an­nan be­ty­dan­de sats­ning var fort­bild­nings­pro­gram­met OPE.FI med sina tre ni­vå­er. Fram till år 2006 fick alla lä­ra­re chan­sen att ge­nom­gå en ut­bild­ning på grund­ni­vå och över hälf­ten en lång­va­ri­ga­re pe­da­go­gisk ut­bild­ning i hur man an­vän­der in­for­ma­tions- och kom­mu­ni­ka­tions­tek­nik. Be­ty­del­se­fullt var även att man in­för­de in­for­ma­tions­stra­te­gi­tän­kan­det i sko­lor, lä­ro­an­stal­ter och kom­mu­ner.

Utvecklingen av mångsidiga lärmiljöer och spridningen av resultaten

Se­dan 2007 har sta­ten i ut­veck­lan­det av lär­mil­jö­er­na gått till­ba­ka till pro­jekt­vist stöd. Un­der ett par år stöd­des många oli­ka slags ut­veck­lings­pro­jekt, men se­dan för­sköts tyngd­punk­ten till an­vänd­ning­en av tek­nik i un­der­vis­ning­en. Se­na­re åter­gick sta­ten ock­så till att stö­da an­skaff­ning av ut­rust­ning och da­ta­nät­verk. Det har fun­nits fle­ra hun­dra pro­jekt, och bland dem finns många mo­del­ler som kun­de ut­nytt­jas ock­så i and­ra sko­lor och lä­ro­an­stal­ter. Tack vare oli­ka slags por­ta­ler och so­ci­a­la me­di­er är det idag åt­min­sto­ne i prin­cip lät­ta­re att dela och skaf­fa kun­skap och in­for­ma­tion än på 1990-ta­let. Det finns kun­skap och man hit­tar den. Trots det be­hövs fort­fa­ran­de goda idé­er om hur man spri­der god prax­is. Hur ska man väcka in­tres­set för att sö­ka den här kun­ska­pen? Hur ska man få alla sko­lor och lä­ro­an­stal­ter med i ut­veck­lings­ar­be­tet? Kanske si­tu­a­tio­nen än­då är en an­nan idag. De nya lä­ro­pla­ner­na och di­gi­ta­li­se­ring­en av stu­dent­skriv­ning­ar­na ska­par i var­je fall ett ytt­re tryck. Man bör­jar ock­så i många kom­mu­ner för­stå att 2000-ta­lets ele­ver mås­te få ge­di­gen di­gi­tal kom­pe­tens re­dan un­der skol­ti­den. I många kom­mu­ner har man re­dan bör­jat ut­rus­ta sko­lor in­för de krav som da­gens be­hov stäl­ler och ock­så sat­sat på lä­rar­nas kun­ska­per.

Användningen av informationsteknik i de finländska skolorna ur ett europeiskt perspektiv

I slu­tet av 2011 be­ställ­de EU-kom­mis­sio­nen den hit­tills störs­ta un­der­sök­ning­en av hur in­for­ma­tions- och kom­mu­ni­ka­tions­tek­ni­ken ut­nytt­jas i de eu­ro­pe­is­ka sko­lor­na (Sur­vey of Schools: ICT in Edu­ca­tion). Stu­di­en pu­bli­ce­ra­des vå­ren 2013. En­ligt re­sul­ta­ten har Fin­land ham­nat bland de sis­ta län­der­na när det gäl­ler an­vänd­ning­en av in­for­ma­tions- och kom­mu­ni­ka­tions­tek­nik i un­der­vis­ning­en och i den grund­läg­gan­de ut­bild­ning­en är vi till och med på sis­ta plats. An­ta­let lä­ra­re som fått fort­bild­ning hör ock­så till det lägs­ta i Eu­ro­pa.

Stu­di­en ovan vitt­nar ock­så om att det inte finns någ­ra gen­vä­gar till ut­veck­ling­en av lär­mil­jö­er som ut­nytt­jar tek­no­lo­gi och hel­ler inte ett enda sätt. Ni­vån på ut­rust­ning är inte ett mått på sko­lans fram­steg i an­vänd­ning­en av tek­nik i pe­da­go­giskt syf­te. Där­emot finns det and­ra för­kla­ring­ar till fram­gång­en, ex­em­pel­vis hur sko­lan på and­ra sätt stö­der tek­ni­kan­vänd­ning­en. I stu­di­en an­vänds ter­men Di­gi­tal­ly Sup­por­ti­ve School. Till ett så­dant di­gi­talt stöd hör bland an­nat sko­lans kun­skaps­stra­te­gi och -vi­sio­ner, rek­torns in­ställ­ning till in­for­ma­tions­tek­nik, lä­rar­nas fort­bild­ning, till­gång­en på pe­da­go­gis­ka stöd­per­so­ner, pre­mi­e­ring av lä­rar­na, till­gäng­li­ga di­gi­ta­la lär­ma­te­ri­al och kun­skap om god prax­is. När de här för­hål­lan­de­na är i skick syns det ock­så i hur myck­et ele­ver­na an­vän­der di­gi­ta­la ar­bets­sätt i sina stu­di­er. De län­der där man har sat­sat på de här mju­ka­re fak­to­rer­na kla­rar sig bätt­re i jäm­fö­rel­ser av hur myck­et tek­ni­ken ut­nytt­jas i lä­ran­det.

Det är syn­ner­li­gen vik­tigt att de goda mo­del­ler­na i lär­mil­jö­pro­jek­ten får en riks­om­fat­tan­de sprid­ning. De stra­te­gis­ka åt­gär­der som vid­ta­gits i oli­ka sko­lor och lä­ro­an­stal­ter kom­mer att spe­la en vik­tig roll för att Fin­land i fram­ti­den ska be­fin­na sig i top­pen när det gäl­ler an­vänd­ning­en av in­for­ma­tions- och kom­mu­ni­ka­tions­tek­nik i un­der­vis­ning­en.