Från fördjupning till skalning

Den kor­ta his­to­ri­en om ko­or­di­ne­rings­verk­sam­he­ten för in­ter­na­tio­na­li­se­ring­en är en be­rät­tel­se om hur man tog kon­troll över det frag­men­te­ra­de ut­veck­lings­ar­be­tet ge­nom att all­mänt sty­ra hand­lings­sät­ten, för­en­het­li­ga må­len och ut­veck­la verk­tyg för iden­ti­fi­e­ring och del­ning av goda mo­del­ler. Ge­nom­fö­ran­det kräv­de – vid si­dan om nyck­el­per­so­ner­nas iver och en­ga­ge­mang – för­doms­fri­het, rask­het och mod att bör­ja tilläm­pa de möj­lig­he­ter som tek­ni­ken er­bjöd.

Det stra­te­gis­ka må­let för ko­or­di­ne­rings­verk­sam­he­ten var att sam­la och be­skri­va det ut­veck­lings­ar­be­te som på­går i in­ter­na­tio­na­li­se­rings­pro­jek­ten en­ligt ut­veck­lings­te­ma. Tre te­ma­tis­ka ko­or­di­ne­rings­pro­jekt till­sat­tes för att ut­fö­ra upp­gif­ten: CLUE för glo­bal fost­ran och med­bor­gar­på­ver­kan, pro­jek­tet SCART för in­ter­na­tio­nell verk­sam­het i an­slut­ning till ve­ten­skaps- och konst­fost­ran och till sär­skilt kun­nan­de och sär­skild be­gåv­ning, och så språk­pro­jek­tens INTO. Dess­utom har de svensk­språ­ki­ga pro­jek­ten för in­ter­na­tio­na­li­se­ring ett eget ko­or­di­ne­rings­pro­jekt (SVE­KO).

Trots att alla tre hade sina egna te­ma­tis­ka ac­cen­tu­e­ring­ar och sär­skil­da an­svars­om­rå­den var det vik­ti­gas­te må­let för alla pro­jekt att iden­ti­fi­e­ra, be­skri­va, ut­veck­la och spri­da de goda pe­da­go­gis­ka och ad­mi­ni­stra­ti­va mo­del­ler­na och in­no­va­tio­ner­na inom alla in­ter­na­tio­na­li­se­rings­pro­jekt. Små­ning­om ut­veck­la­des ko­or­di­ne­ring­en av in­ter­na­tio­na­li­se­ring­en till en unik pro­cess, en in­di­vi­du­ell hel­het av verk­sam­het, ob­ser­va­tio­ner och tän­kan­de. Med Ta­pio Ku­u­ris (2010) tan­kar som rät­te­snö­re upp­stod en in­no­va­tion vars ut­veck­ling kan de­las in i tre oli­ka fa­ser.

Bör­jan av ko­or­di­ne­ring­en kan be­trak­tas som en för­dju­pan­de fas. Un­der den ti­den var strä­van att lä­ra sig så myck­et som möj­ligt. Ut­mär­kan­de för den här ori­en­te­rings­fa­sen var för­utom pla­ne­ring och or­ga­ni­se­ring samt ut­veck­lan­de av hand­lings­sätt även en väl­dig st­ar­ti­ver och vil­ja att snabbt gå fram­åt. Trots ivern var den för­dju­pan­de fa­sen ing­en dans på ro­sor, utan ut­veck­ling­en av en ny hand­lings­mo­dell kän­ne­teck­na­des ock­så av ång­est­käns­lor, sö­kan­de ef­ter den rät­ta rikt­ning­en och ett fler­tal plöts­li­ga stopp och nya star­ter. Verk­sam­hets­pe­ri­o­den för ko­or­di­ne­ring­en var med tan­ke på upp­gif­tens om­fatt­ning re­la­tivt kort och un­der den förs­ta ti­den var fram­för allt tids­för­lop­pet, den lång­sam­ma star­ten och det sto­ra be­ho­vet av hand­led­ning be­las­tan­de. Man kla­ra­de sig inte hel­ler helt utan fel­tramp.

Små­ning­om bör­ja­de emel­ler­tid ko­or­di­ne­ring­ens grund­läg­gan­de upp­gift att fram­stå kla­ra­re. Det här kräv­de för­utom ak­ti­va stu­di­er i äm­nes­om­rå­de­na även ut­bild­ning i pro­jekt­han­te­ring och le­dar­skap. Det kräv­de myck­et tid att bli för­tro­gen med un­der­sök­ning­ar och bak­grunds­hand­ling­ar i an­slut­ning till te­ma­na, li­ka­så att be­kan­ta sig med allt det som på­gick i de mer än 80 ut­veck­lings­pro­jekt som ko­or­di­ne­ring­en om­fat­ta­de. När ar­bets­upp­gif­ten av­grän­sa­des ge­nom upp­da­te­ring­en av verk­sam­hets­pla­nen blev det lät­ta­re att små­ning­om hit­ta den rät­ta rikt­ning­en. Ef­ter­åt be­trak­tat är det möj­ligt att svå­rig­he­ter­na var ga­ran­tin för att man lyck­a­des. De tving­a­de näm­li­gen ko­or­di­na­to­rer­na att från bör­jan sam­ar­be­ta in­ten­sivt, vil­ket vi­sa­de sig som en liv­lig dia­log bå­de på de fy­sis­ka mö­te­na och på webb­mö­te­na.

Ef­ter för­djup­ning­en fram­skred ko­or­di­ne­ring­en små­ning­om i rikt­ning mot ut­vidg­nings­fa­sen. Ge­nom sprid­ning­en av er­fa­ren­he­ter­na som hade sam­lats i en­skil­da pro­jekt, ”bench­mar­king” och län­kar ut­vid­ga­des verk­sam­he­ten för att bli stör­re än dess sam­man­lag­da de­lar, mot nya kon­tex­ter och mil­jö­er. Ut­vidg­nings­fa­sen var allt som allt en syn­ner­li­gen gi­van­de tid. Näs­tan var­je ar­bets­dag för­de med sig nya kon­tak­ter, in­sik­ter och upp­le­vel­ser av att lyck­as. Men till en in­no­va­tions­ut­veck­ling i pro­jekt­form hör än­då att ut­vidg­nings­fa­sen inte kan fort­sät­ta i all oänd­lig­het. Små­ning­om blev man tvung­en att rik­ta in blick­en och tan­kar­na på slut­pro­duk­ten, dra grän­ser, skil­ja det vä­sent­li­ga från det se­kun­dä­ra. Med and­ra ord höll vi på att i in­no­va­tions­ut­veck­ling­ens livs­cy­kel över­gå till den sis­ta ut­ma­ning­en, skal­nings­fa­sen.

Skal­ning­en vi­sa­de sig vara näs­tan lika ut­ma­nan­de som för­djup­nings­fa­sen i bör­jan. Ko­or­di­na­to­rer­na hade på sina håll sam­lat in mäng­der av ma­te­ri­al, men ing­en ver­ka­de ha en klar upp­fatt­ning om mo­del­le­ring­en av ma­te­ri­a­let, för att inte tala om en sys­te­ma­tiskt sprid­ning. Vi var allt­så i akut be­hov av verk­tyg i skal­ning­en och för att un­der­lät­ta iden­ti­fi­e­ring­en av goda mo­del­ler ut­veck­la­de vi i sam­ar­be­te med Ut­bild­nings­sty­rel­sen kri­te­ri­er för goda pro­jekt. Ef­ter iden­ti­fi­e­ring­en skul­le re­sul­ta­ten be­hand­las, det skul­le tas fram pu­bli­ce­rings­dug­li­ga mo­del­ler av de goda mo­del­ler­na och det skul­le gö­ras upp en plan för sprid­ning­en som fram­häv­de be­ty­del­sen av för­ank­ring på fäl­tet. Ko­or­di­ne­rings­pro­jek­ten hade egna blog­gar i in­for­ma­tions­syf­te, men för att spri­da re­sul­ta­ten och sä­ker­stäl­la ge­nom­slags­kraf­ten be­höv­de ko­or­di­ne­ring­en ges ett an­sik­te. Där­för stöd­de sig sprid­ning­en till stor del på fy­sis­ka mö­ten i form av pro­jekt­be­sök, road show-tur­né­er och in­for­ma­tions­eve­ne­mang. Må­let var att åstad­kom­ma en för­änd­ring i frå­ga om tän­ke­sätt och hand­ling­ar, det vill sä­ga en änd­ring av verk­sam­hets­kul­tu­ren i de sko­lor som full­följ­de in­ter­na­tio­na­li­se­rings­pro­jek­ten.

Hur ”något slags portal” blev POLKKA

Trots att för­ank­ring­en av ko­or­di­ne­ring­en på fäl­tet lyck­a­des bra, är det än­då inte möj­ligt att en­dast med hjälp av be­sök och eve­ne­mang få till stånd en mera om­fat­tan­de och be­stå­en­de änd­ring. Dess­utom stod det snart klart att ko­or­di­ne­rings­pro­jek­tens egna blog­gar skul­le bli sta­tis­ka ar­kiv ef­ter att pro­jek­ten av­slu­ta­des och att de inte skul­le ut­veck­las vi­da­re. För att sä­ker­stäl­la mera be­stå­en­de ef­fek­ter vil­le man ska­pa ett ge­men­samt fo­rum där pro­duk­ter­na av ko­or­di­ne­ring­en sam­las och där man kan fin­na nyck­eln till en mera om­fat­tan­de änd­ring av lär­mil­jön.

Ut­gångs­punk­ten för ska­pan­det av ett ge­men­samt pu­bli­ka­tions­fo­rum var inte av­unds­värd. Ko­or­di­ne­rings­pro­jek­ten stod in­för en ut­ma­ning som var av­gö­ran­de för hur hela verk­sam­he­ten skul­le lyck­as och det fanns rätt så knappt med tid och re­sur­ser att ta till för att över­vin­na ut­ma­ning­en. Även om det i bör­jan i an­slut­ning till upp­byg­gan­det av ett ge­men­samt slut­re­sul­tat råd­de stor osä­ker­het och ång­est som bråds­kan för­de med sig, var det än­då den ge­men­sam­ma ut­ma­ning­en och de knap­pa re­sur­ser­na som än en gång fick ko­or­di­na­to­rer­na att bör­ja dra åt sam­ma håll. Pla­ne­ring­en av slut­re­sul­ta­tet in­led­des med att idé­er­na sam­la­des ihop. Man ut­ar­be­ta­de en pre­li­mi­när tid­ta­bell och ar­bets­för­del­ning. Man val­de ut verk­ty­gen som skul­le an­vän­das i pla­ne­ring­en och tog dem i bruk. Det här in­ne­bar i prak­ti­ken att det ma­te­ri­al som hade sam­lats in un­der ko­or­di­ne­ring­en och det ma­te­ri­al man själv hade ta­git fram sam­la­des i en moln­tjänst och att man för­de ett in­ten­sivt ut­by­te av tan­kar i en mik­ro­blogg.

Be­skri­van­de för verk­sam­he­tens na­tur är att ko­or­di­na­to­rer­na ef­ter mö­tet sam­la­des en­dast en gång öga mot öga i slut­pla­ne­ring­ens teck­en. På det här sis­ta mö­tet kon­cen­tre­ra­de man sig på att tes­ta pu­bli­ce­rings­platt­for­mar­na och på pla­ne­ring­en av den kom­man­de webb­plat­sens upp­bygg­nad. Så fick webb­plat­sen In­ter­na­tio­na­li­se­ring av den grund­läg­gan­de ut­bild­ning­en och gym­na­sie­ut­bild­ning­en POLK­KA sin bör­jan. Gans­ka snabbt ef­ter att den öpp­nats bör­ja­de den leva sitt eget liv.

När det gäl­ler av­slu­tan­det av själ­va ko­or­di­ne­rings­pro­jek­ten hade av­slut­nings­fa­sen i ef­ter­hand be­trak­tat kun­nat vara mera kon­trol­le­rad. Det här be­rod­de kanske på att man i slut­ske­det fo­ku­se­ra­de på att sä­ker­stäl­la en fort­sätt­ning av verk­sam­he­ten och att grän­sen mel­lan av­slu­tan­det av det gam­la och på­bör­jan­det av det nya sud­da­des ut.

Hur har skolornas internationalisering förändrats?

Sko­lor­na in­ter­na­tio­na­li­se­ra­des re­dan fö­re ko­or­di­ne­rings­pro­jek­ten och gör det fort­fa­ran­de. Vid förs­ta an­blick­en kan det ver­ka som om ing­en­ting har för­änd­rats. Med­ve­ten­he­ten, kun­nan­det, del­ning­en av ex­per­tis och nät­verks­bild­ning­en har emel­ler­tid fram­skri­dit med storm­steg un­der de se­nas­te tre åren.

Verk­sam­he­ten kring in­ter­na­tio­na­li­se­ring­en med alla dess fram­gång­ar och pro­blem är i stort sett li­ka­dan som för tre år se­dan. Många sko­lor och en­skil­da lä­ra­re runt om i lan­det gjor­de re­dan då, lik­som även nu, fan­tas­tis­ka in­sat­ser inom in­ter­na­tio­na­li­se­ring­ens om­rå­de och in­ter­na­tio­na­li­se­ring­ens hela spekt­rum vi­sa­de sig i verk­sam­he­ten i allt från vir­tu­el­la re­flex­io­ner och språk­dusch­ar till riks­om­fat­tan­de nät­verk som tio­tals sko­lor och lä­ro­an­stal­ter bil­da­de. Det­ta trots att man inte all­tid kun­de iden­ti­fi­e­ra el­ler de­fi­ni­e­ra alla ny­an­ser i spekt­ret. Trots att vi längs vä­gen har stött på de mest vå­ga­de ak­tio­ner och fi­nas­te in­no­va­tio­ner är ett ak­tivt grepp om ut­veck­ling­en av in­ter­na­tio­na­li­se­ring­en fort­fa­ran­de en säll­synt frukt i sko­lor­na och alla ele­ver får än­nu inte ta del av in­ter­na­tio­na­li­se­ring­en.

När verk­sam­he­ten är som mest ut­ma­nan­de lig­ger in­ter­na­tio­na­li­se­ring­en fort­fa­ran­de i hän­der­na på en­skil­da lä­ra­re, ibland som en re­gel­rätt kamp mot vä­der­kvar­nar. I och med er­fa­ren­he­ter­na som ko­or­di­ne­ring­en har gett finns det an­led­ning att in­stäm­ma i Siru Kor­ka­las frå­ga om in­ter­na­tio­na­li­se­ring­en inom kom­mu­ner­nas un­der­vis­nings- och bild­nings­vä­sen­den är fik­tion el­ler fak­ta. Trots att an­ta­let in­ter­na­tio­na­li­se­rings­pla­ner har ökat un­der de se­nas­te åren föl­jer verk­sam­he­tens sys­te­ma­tik inte nöd­vän­digt­vis all­tid i sam­ma re­la­tion. I ut­veck­lings­verk­sam­he­ten fram­hävs fort­fa­ran­de pro­jekt­fo­ku­se­ring­en. Man tror att ut­veck­ling inte kan fin­nas utan ex­tra re­sur­ser, som för sin del inte kan fin­nas utan pro­jekt. Pro­jek­ten spe­lar där­för en vik­tig roll när det gäl­ler att på­bör­ja nya ut­veck­lings­ar­be­ten och tilläm­pa nya idé­er. I bäs­ta fall le­der pro­jekt­ar­be­tet i sko­lan till en ak­tiv verk­sam­hets­kul­tur för in­ter­na­tio­na­li­se­ring. Er­fa­ren­he­ten har emel­ler­tid vi­sat att det ock­så an­söks om pro­jekt­fi­nan­si­e­ring ut­gå­en­de från vaga och kort­sik­ti­ga pla­ner. Sär­skilt i ut­veck­lings­pro­jek­tens slut­ske­de blev den styr­ning som ko­or­di­ne­rings­pro­jek­ten gav be­ty­del­se­full, när in­rot­ning­en och för­ank­ring­en av ut­veck­lings­pro­jek­tens re­sul­tat och pro­duk­ter i den dag­li­ga verk­sam­he­ten ofta blev halv­fär­di­ga el­ler inte alls kom till sy­nes.

Har vi allt­så egent­li­gen upp­nått nå­gon­ting ge­nom ko­or­di­ne­rings­pro­jek­ten för in­ter­na­tio­na­li­se­ring? Myck­et, vå­gar vi på­stå. För det förs­ta har ett fler­tal en­skil­da pro­jekt och lo­ka­la in­sik­ter via ko­or­di­ne­ring­en för förs­ta gång­en fått den upp­märk­sam­het de för­tjä­nar, vil­ket har gett många av dem som käm­par på i det tys­ta kraft och upp­skatt­ning. Via ko­or­di­ne­ring­en har även vet­ska­pen om ni­våtän­kan­de inom in­ter­na­tio­na­li­se­ring­en tyd­ligt fått sprid­ning. När vi in­led­de vårt ko­or­di­ne­rings­ar­be­te hand­la­de sam­ta­len om in­ter­na­tio­na­li­se­ring näs­tan ute­slu­tan­de om mo­bi­li­tet. Idag bå­de kän­ner man till och kän­ner igen många av in­ter­na­tio­na­li­se­ring­ens an­sik­ten myck­et bätt­re på fäl­tet. Ett an­nat sär­drag som i bör­jan av ko­or­di­ne­ring­en var för­härs­kan­de i vå­ra sam­tal på fäl­tet var att in­ter­na­tio­na­li­se­ring­en och språ­k­un­der­vis­ning­en täm­li­gen ofta lik­som vand­ra­de hand i hand, in­sling­ra­de i var­and­ra längs sam­ma väg. Mång­si­di­ga språk­kun­ska­per hör till de vik­ti­gas­te ar­bets­verk­ty­gen för per­so­ner som hål­ler på att in­ter­na­tio­na­li­se­ras. Till ko­or­di­ne­ring­ens för­tjänst kan vi än­då räk­na att det tack vare CLUE- och SCART-pro­jek­ten för förs­ta gång­en var and­ra än språk­lä­rar­na som i mas­sor fick stå i in­ter­na­tio­na­li­se­ring­ens strål­kas­tar­ljus. Inom CLUE-pro­jek­tet fram­häv­des den jäm­li­ka at­ti­tyd­mäs­si­ga grund­va­len för in­ter­na­tio­na­li­se­ring ge­nom glo­bal fost­ran, håll­bar ut­veck­ling och med­bor­gar­på­ver­kan. In­ter­na­tio­na­li­se­ring­ens char­mi­ga kring­el­i­kro­kar och så gott som gräns­lö­sa möj­lig­he­ter fram­gick li­ka­le­des av de ve­ten­skaps-, konst- och be­gåv­nings­pro­jekt som SCART-ko­or­di­ne­rings­pro­jek­tet om­fat­ta­de.

Ko­or­di­na­to­rer­na har fram­för allt lyck­ats som de­bat­tö­rer och kun­skaps­för­med­la­re samt med att byg­ga upp och för­stär­ka sam­ar­be­tet. Nät­verks­bild­ning­en i an­slut­ning till in­ter­na­tio­na­li­se­ring­en i sko­lor­na har un­der de se­nas­te tre åren ta­git ett enormt steg fram­åt. Trots att ”hy­pen” från fäl­tet som nämn­des i bör­jan fort­fa­ran­de sak­nas är sko­lor­nas in­ter­na­tio­na­li­se­ring än­då i dag tyd­li­ga­re än ti­di­ga­re en grej för en vi­da­re grupp av ex­per­ter. Vet­ska­pen om ut­veck­lings­åt­gär­der som ge­nom­förs på oli­ka håll i Fin­land har för­stärkts tyd­ligt. Vi vå­gar till och med på­stå att ut­bild­nings­rå­det Rit­va Jär­vi­nen hade rätt då hon i bör­jan av ko­or­di­ne­ring­en kon­sta­te­ra­de att ”ko­or­di­na­to­rer­na är Ut­bild­nings­sty­rel­sen långa ar­mar på fäl­tet”.

POLKKA gör arbetet synligt

Vid si­dan om men­tor­nät­ver­ket och den svensk­språ­ki­ga ko­or­di­ne­ring­en är det POLK­KA – In­ter­na­tio­na­li­se­ring av den grund­läg­gan­de ut­bild­ning­en och gym­na­sie­ut­bild­ning­en som för sin del fort­sät­ter ko­or­di­ne­rings­ar­be­tet. Så som vi har kon­sta­te­rat ovan ut­veck­la­des POLK­KA ur­sprung­li­gen som en ge­men­sam pu­bli­ce­rings­platt­form för CLUE-, INTO- och SCART-ko­or­di­ne­rings­pro­jek­ten som hade slut­fört sitt ar­be­te vå­ren 2012, men webb­plat­sen bör­ja­de gans­ka snart leva sitt eget liv. Re­sul­ta­ten och pro­duk­ter­na av ut­veck­lings­ar­be­tet som har be­dri­vits i fle­ra år i sko­lor­na, sprids för förs­ta gång­en ko­or­di­ne­rat via webb­plat­sen. Ti­di­ga­re stan­na­de många fina in­sik­ter in­nan­för den en­skil­da sko­lans el­ler klass­rum­mets väg­gar. På sam­ma sätt har in­for­ma­tion och stöd­ma­te­ri­al i an­slut­ning till te­mat för förs­ta gång­en sam­lats ut­töm­man­de på en webb­plats och sam­ti­digt har man lyck­ats bringa åt­min­sto­ne lite be­grepps­lig klar­het i in­ter­na­tio­na­li­se­ring­ens bro­ki­ga ter­mi­no­lo­gi­fält. Vid si­dan om sprid­ning­en och in­for­ma­tio­nen strä­var POLK­KA ef­ter att på alla sätt un­der­lät­ta för dem som in­le­der ar­be­tet med in­ter­na­tio­na­li­se­ring ge­nom att ge fart i upp­förs­back­ar­na och lot­sa ut­veck­lings­ar­be­tet i grun­da vat­ten. Så­lun­da syn­lig­gör POLK­KA det ut­veck­lings­ar­be­te som re­dan finns och är sam­ti­digt ett verk­tyg för kom­man­de fö­re­gång­a­re för in­ter­na­tio­na­li­se­ring­en i sko­lor­na.

Observationer och slutledningar

Det osyn­li­ga har bli­vit syn­ligt, den pri­va­ta ihär­dig­he­ten har för­äd­lats till de­lad ex­per­tis och iv­ri­ga ut­veck­la­re har hit­tat part­ner som de inte nöd­vän­digt­vis ens hade hört ta­las om för någ­ra år se­dan. Tack vare webb­plat­sen POLK­KA sprids kun­ska­pen om re­sul­ta­ten av ut­veck­lings­ar­be­tet för in­ter­na­tio­na­li­se­ring­en vi­da­re och ef­fek­ti­va­re än ti­di­ga­re. In­ter­na­tio­na­li­se­ring­en är en lär­pro­cess bå­de för ele­ver­na och lä­rar­na. För sko­lor­na och ut­bild­nings­an­ord­nar­na är den en del av en ny verk­sam­hets­kul­tur, be­rät­tel­ser om hur in­ter­na­tio­na­li­se­ring­en blir en allt star­ka­re del av var­da­gen. Så­da­na be­rät­tel­ser skul­le vi i fort­sätt­ning­en vil­ja hö­ra och lä­sa of­ta­re än ti­di­ga­re och dela dem via webb­plat­sen POLK­KA som in­spi­ra­tions­käl­la för alla som in­tres­se­rar sig för främ­jan­det av sko­lor­nas in­ter­na­tio­na­li­se­ring.

Ko­or­di­na­to­rer­na spe­lar en vik­tig roll fram­för allt som de­bat­tö­rer, kun­skaps­för­med­la­re och som upp­byg­ga­re av sam­ar­be­tet. Kam­rat­grupps­sam­tal i sam­band med skol­be­sök, per te­le­fon och på ut­bild­nings- och nät­verk­s­eve­ne­mang upp­lev­des näs­tan utan un­dan­tag som kraft­gi­van­de på fäl­tet. Ko­or­di­na­to­rer­na fun­ge­rar som ett slags mo­bi­la kom­pe­tenscen­ter och ge­nom ko­or­di­ne­rings­ar­be­tet för­stärk­tes den lo­ka­la och re­gi­o­na­la ut­veck­lings­verk­sam­he­tens roll och pre­stige. Sam­ti­digt mås­te man kon­sta­te­ra att upp­skatt­ning­en av de ar­ran­ge­ra­de eve­ne­mang­en och del­ta­gar­an­ta­let åt­min­sto­ne i nå­gon mån an­knöt till Ut­bild­nings­sty­rel­sens in­sats och syn­lig­het. Å and­ra si­dan har ock­så för­ut­säg­bar­he­ten i Ut­bild­nings­sty­rel­sens ut­veck­lings­ar­be­te och ut­bild­ning­en i an­slut­ning till in­ter­na­tio­na­li­se­ring­en ökat.

Vad be­träf­far själ­va ko­or­di­ne­rings­pro­jek­ten var verk­sam­he­ten i bör­jan onö­digt frag­men­te­rad och ut­spridd. Som vi har kon­sta­te­rat var ko­or­di­ne­ring­en i form av verk­sam­hets­mo­dell ett hopp i okän­da vat­ten för dem som ge­nom­för­de den och i in­led­nings­fa­sen sak­na­des mera pri­o­ri­te­ring och kraf­ti­ga­re upp­lyft av spets­tema­na. Ko­or­di­na­to­rer­nas ut­bild­ning och in­tro­duk­tion är syn­ner­li­gen vik­ti­ga för att ett ko­or­di­ne­rings­pro­jekt ska kun­na lyck­as på täm­li­gen kort tid och för att ge­nom­slags­kraf­ten ska nås. En ak­tiv för­ank­ring på fäl­tet re­dan från bör­jan är ock­så vik­tigt. Det är vik­tigt att i ett så ti­digt ske­de som möj­ligt ge ko­or­di­ne­ring­en ett an­sik­te för att kun­na för­vis­sa sig om väx­el­ver­kan med ut­veck­lings­ak­tö­rer­na på fäl­tet.

Styr­ning­en un­der ko­or­di­ne­rings­pro­jek­ten var dub­bel­bott­nad Bå­de Ut­bild­nings­sty­rel­sens och ko­or­di­ne­rings­pro­jek­tets egna ak­tö­rer gav sub­stans­hand­led­ning. Å and­ra si­dan stöd­de, upp­munt­ra­de och ifrå­ga­sat­te ko­or­di­ne­rings­pro­jek­tens egna, lo­ka­la styr­grup­per. Den lo­ka­la styr­ning­en kun­de man inte till­go­do­gö­ra sig i alla hän­se­en­den och styr­grup­per­nas verk­sam­het be­grän­sa­des näs­tan ute­slu­tan­de till rap­por­te­rings­fa­ser­na. In­fog­ning­en av ko­or­di­ne­ring­en som en fast del i an­svars­ful­la ut­bild­nings­an­ord­na­res verk­sam­het tor­de ut­gö­ra en av de störs­ta ut­ma­ning­ar­na för den riks­om­fat­tan­de ko­or­di­ne­rings­verk­sam­he­ten. Trots det­ta upp­lev­de ko­or­di­na­to­rer­na att den lo­ka­la led­ning­en, styr­ning­en och stö­det hade en syn­ner­li­gen vik­tig roll med tan­ke på or­kan­det i ar­be­tet.

Ko­or­di­na­to­rer­na upp­lev­de att de fick tyd­li­ga sy­ner­gi­för­de­lar av de ge­men­sam­ma mö­te­na, bå­de av de fy­sis­ka och de vir­tu­el­la. Verk­sam­he­ten som re­fe­rens­grupp för and­ra na­tio­nel­la lär­mil­jö­pro­jekt var ock­så in­tres­sant. Allt som allt är den na­tio­nel­la verk­sam­hets­mo­del­len ett ut­märkt sätt att vär­de­sät­ta och sty­ra sko­lor­nas och lä­ro­an­stal­ter­nas ar­be­te. I ut­veck­lings­pro­jek­ten, pro­jekt­sko­lor­na och pro­jekt­kom­mu­ner­na ökar ko­or­di­ne­rings­pro­jek­ten kun­ska­pen om in­ter­na­tio­na­li­se­ring, dess oli­ka for­mer och möj­lig­he­ter och upp­munt­rar ut­bild­nings­an­ord­nar­na att an­sö­ka om stats­bi­drag.

Län­kar

www.polk­ka.info/po_svens­ka.html

http://pre­zi.com/ef40tfsedn­bl/ pro­ses­sik­uvaus-polk­ka/